Vad spelar vi för roll?

Sverige står för 0,15 procent av världens samlade klimatpåverkande utsläpp, så lite så att det inte ens skulle märkas om utsläppen teoretiskt nollades i detta nu. När den politiskt tillsatta miljömålsberedningen, som ansvarat för att ta fram Sveriges klimatmål, insåg detta, drog de gemensamt en radikal slutsats. Med så små utsläpp är det ingen idé att vara hyfsat duktig; det enda sättet för oss att göra skillnad är att vara bäst, att ha en så snabb klimatomställning att andra länder vänder sig till oss för att få inspiration och köpa lösningar.

Denna insikt delar vi med Danmark, som redan på sjuttiotalet bestämde sig för att bli världsbäst på vindkraft och nu har detta som sin främsta exportgren, och Norge, som trots att man inte har någon betydande fordonsindustri bestämde sig för att bli världsbäst på elbilar och nu är det enda landet i världen där “vanligt folk” kör elbil.

Insikten delas också med svensk industri, där exempelvis Scania slår fast att trots att Sverige är deras hemmamarknad så är den inte särskilt viktig rent numerärt. Det är när Sverige, delvis med offentligt stöd, är först ut med nya tekniska lösningar – som den kontinuerligt induktivt laddade elbussen i Södertälje – som andra kommer, ser, inspireras och beställer i långt större upplagor än vad den svenska marknaden kan köpa.

Tuffast mål – och bäst förankrade

Ländernas inträdesbiljett till FN:s klimatmöte i Paris var att leverera konkreta klimatmål; Nationally Determined Contributions. Eftersom all världens länder avgett dessa, är det lätt att konstatera att Sveriges nya klimatmål är världens mest offensiva. Till år 2030 ska Sveriges samlade klimatpåverkan (utanför EU ETS) minska med 63% jämfört med år 1990, och transportsektorns klimatpåverkan ska minska med 70% mellan år 2010 och 2030 – en “fossiloberoende fordonsflotta”. Det långsiktiga målet som andra länder anger till år 2050, anger Sverige till år 2045, då vi ska nå nettonoll i klimatpåverkan, vilket ska förstås 85% minskad påverkan – resten tänks uppnås med ökad buffring i havet (svårt, för havet buffrar mindre när det blir varmt) och skogen (lättare, för nettotillväxten är stor) samt med ökade internationella åtgärder.

Men viktigare än själva målet är sjupartiöverenskommelsen. Alla partier i Sveriges riksdag förutom de främlingsfientliga Sverigedemokraterna står bakom målet. I tider där nästan alla sakfrågor är ytterst osäkra i svensk politik, och där väldigt mycket kan ändras med en annan regeringskonstellation efter valet 9/9 2018, är en så bred och långsiktig enighet något helt unikt. Eftersom enigheten manifesteras i klimatlag, klimatpolitiskt ramverk och klimatmål så betyder det att den som vill investera i t.ex. en biogasanläggning, elektrifierade vägar eller It-lösningar för minskat transportberoende kan vara trygg. Därtill ser vi i den första budgeten som lagts efter att klimatlagen antogs, att regeringen mycket konkret gör större gröna satsningar än förut och att den ansvarsfulla oppositionen huvudsakligen reagerar med att önska mer, snabbare och med tydligare klimatnytta.

Lära av varann

Att Sveriges högsta prioritet är att ställa om transportsektorn – hela, inte bara nya bilar – beror inte bara på att det är den svåraste klimatnöten att knäcka, utan också att vi ser bäst förutsättningar att ta lönsamt ledarskap här. Det öppnar också för fördjupade samarbeten med Norge och Danmark, fördelade på:

• Vad vi kan lära av er. Likt resten av världen behöver vi lära av Norges elbilsboom, inte minst de underbetonade delarna som inte kostat särskilt mycket att införas, liksom el-färjorna och elektrifieringen av tung transport. Från Danmark lär vi oss hur cykling blir det självklara valet för vardagstransporter och hur det bidrar till bättre stadsmiljö och förbättrad hälsa. Från båda länderna kan Sverige lära sig ett och annat om kostnadseffektivitet; den senaste svenska budgeten visar att “mer pengar” i Sverige ofta misstas för “offensivare klimatarbete”.
• Var vi behöver utvecklas tillsammans. På flygsidan har Avinor och Swedavia samma mål om fossilfritt inrikesflyg, medan Danmark lagt ner ett tidigare försök med flygskatt. På långväga sjöfart har alla tre länder starka rederier med tydliga klimatambitioner, men ännu utan någon självklar strategi. I dessa globala, hårt konkurrensutsatta marknader måste vi inse att ensam inte är stark; ett skandinaviskt triumvirat är den minsta rimliga enheten för framgång. Vi behöver också alla förbättra vårt systemtänk; den kanske helt stora utmaningen för framtidens omställning.
• Var Sverige har något att berätta. Sverige är världsledande på avancerade biobränslen; biogas från hushållsavfall, biodiesel från skosgrester och etanol med över 95% certifierad klimatreduktion. Vi har också en stark fordonsindustri övriga Norden saknar, med alltifrån testmöjligheter till marknadsavstämningar. Slutligen har vi alltså haft en process som ledde till den sjupartiöverenskommelse som ger näringslivet trygghet i en otrygg tid – erfarenheter vi gärna delar med oss.

Jag är halvdansk, var som barn övertygad om att jag kom från Røros och är nu vd för en svensk tankesmedja. Utifrån det har jag länge plågats av att det nordiska samarbetet går på halvfart och – det vittnade många om på Klimafrokosten – inte är politiskt prioriterat. Kanske beror det på att man börjat med svaret “nordiskt samarbete” innan frågan ens ställts. Nu gör vi tvärtom; vi avgränsar samarbetet till de områden där frågorna kräver svar och där succéreceptet stavas skandinavisk samverkan.